Seminarium om internationellt straffansvar
Publicerad: 19 februari 2007

Fonden för mänskliga rättigheter arrangerade i januari 2007 ett seminarium om internationellt straffansvar med folkrättsdoktoranden Linnea Gerstner. Anteckningarna nedan är författade av Johanna van Rooij i Amnestys ICC-grupp.

Anteckningar från frukostseminarium den 25 januari 2007 arrangerat av Fonden för mänskliga rättigheter
Internationellt straffansvar, av Linnea Gerstner, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet


Den internationella straffrätten är en förutsättning för en varaktig fred. Detta synliggörs då man jämför definitionen av brott i nationell respektive internationell rätt. Den formalistiska juridiska definitionen av brott i nationell rätt lyder:

An action written into criminal law and subject to state sanction.

Denna definition fångar enbart de brottsliga handlingar som uttryckligen står nedskrivna i lag. Följaktligen var det enligt denna definition inte brottsligt att mörda judar i nazi-Tyskland. Detta visar på behovet av internationell straffrätt. Antonio Cassese har definierat ”brott” enligt internationell rätt på följande sätt:

Breaches of international rules entailing the personal criminal liability of the individuals concerned.

Denna definition är bredare på så sätt att den inte inskränker sig till skriven rätt utan att även sedvana kan konstituera internationell rätt. Det som särskiljer internationell straffrätt från övrig folkrätt är att den även riktar sig mot individer. Den internationella straffrätten kan således säga utgöra de normer som reglerar ansvar för internationella brott inom folkrätten.

Den historiska utvecklingen av den internationella straffrätten kan kortfattat återges genom ett antal händelser:

• 1474, den första nedtecknade internationella straffrättsdomen. Peter von Hagenbach dömdes för plundring.

• 1863, Lieber-koden. Abraham Lincoln bad en professor vid namn Lieber att lagstadga om de regler amerikanska soldater skulle hålla sig till under krig.

• 1899, den ryske tsaren kallade till en fredskonferens i Haag. Tre konventioner om krigets lagar utarbetades. Konventionerna behandlade enbart statligt ansvar. Arbetet färdigställdes 1907.

• 1919, fredsavtalet i Versailles. Det var enbart krigets förlorare som straffades. Till en början stod 900 personer åtalade. Det starka tyska motståndet bidrog emellertid till att enbart 13 personer åtalades av vilka sex personer slutligen dömdes. Rättegångarna i Leipzig genomfördes 1921 av en tysk nationell domstol som emellertid tillämpade viss internationell rätt.

• 1945-1950, Nürnberg- och Tokyorättegångarna. Vissa av de straffrättsliga principer som utvecklades här används än idag vid exempelvis Jugoslavientribunalen. Straffrättsskipningen inskränktes till ett fåtal brott: brott mot freden, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Domstolsprocesserna har kritiserats för att de tillämpade retroaktiv lagstiftning samt för att enbart krigets förlorare straffades. Processerna kan emellertid rättfärdigas genom naturrättsliga resonemang, d.v.s. att det finns universella principer och rättigheter som står över nationell lagstiftning.

• 1948, folkmordskonventionen.

• 1949, färdigställande av de fyra Genèvekonventionerna som skyddar sårade och sjuka vid fält, sårade och sjuka till sjöss, krigsfångar samt civila.

• 1977, två tilläggsprotokoll till 1949 års Genèvekonventioner utarbetades vilka skyddar offren vid konflikter mellan stater och vid inomstatliga konflikter. Olika regler appliceras sålunda beroende på konfliktens art.

• 1993, Jugoslavientribunalen (ICTY). Domstolen skapades av FN:s säkerhetsråd genom ett så kallat kapitel 7-beslut, vilket innebär att beslutet blir bindande för FN:s alla medlemsstater. Domstolen är tillfällig (ad hoc) och begränsad i tid och plats. De brott som utreds begränsar sig till de begångna efter 1991. Eftersom kriget i Jugoslavien har inkluderat både inom- och utomstatliga konflikter så tvingas domstolen beroende på konfliktens art i det enskilda fallet att tillämpa olika lagkomplex.

• 1994, Rwandatribunalen (ICTR). Domstolen skapades av FN:s säkerhetsråd och begränsar sig till brott begångna under 1994 i Rwanda. Brotten berör enbart inomstatliga konflikter.

• 2002, specialdomstolen i Sierra Leone (SCSL). Domstolen är inte skapad av FN:s säkerhetsråd utan tillkom eftersom Sierra Leones regering bad det internationella samfundet om hjälp. Domstolen kan närmast beskrivas som en hybridtribunal som blandar nationella och internationella domare och regler.

• 2002, den internationella brottmålsdomstolen, ICC, börjar verka.

• 2005, Kambodjatribunalen

Det finns olika juridiska möjligheter att agera mot internationella brott om stater inte vill eller inte kan lagföra. Exempelvis kan en nationell domstol verka med internationell assistens. Detta var fallet vid rättegången mot Saddam Hussein där domstolen hade en, förvisso begränsad, internationell assistens. Det går också att tänka sig en hybriddomstol där nationella och internationella lagkomplex och domare samverkar, såsom specialdomstolen i Sierra Leone. Ytterligare en variant är en ad hoc-tribunal skapad av FN:s säkerhetsråd. Risken med alla dessa lösningar är dock att vi får en selektiv rättvisa som är beroende av politisk vilja. Med tanke på att hela fem länder har vetorätt i säkerhetsrådet är risken stor att förslag om ad hoc-tribunaler röstas ner. Därav det stora behovet av en varaktig internationell brottmålsdomstol.

ICC skapades 1998 genom Romstadgan. För att domstolen skulle börja verka krävdes 60 ratifikationer, vilket uppfylldes våren 2002 och Romstadgan trädde i kraft den 1 juli 2002. För närvarande har domstolen 104 stadgeparter. Eftersom Romstadgan är ett traktat gäller den enbart mellan de fördragsslutande parterna. Domstolens organ består av kammaren (domarna), presidiet, åklagarkansliet, registratorskontoret samt den lagstiftande stadgepartsförsamlingen. Domstolens jurisdiktion utlöses av en stadgepart (art. 13 a), FN:s säkerhetsråd (art. 13 b) eller av åklagaren (art. 13 c). För att en rättegång skall kunna påbörjas krävs det att ett antal kriterier är uppfyllda:

• Materiell jurisdiktion (art. 5). Det är enbart ett begränsat antal brott som domstolen bestraffar.

• Temporär jurisdiktion (art. 11). Brottet måste i tid vara begånget efter den 1 juli 2002 eller det senare datum som gäller för respektive lands ratifikation.

• Acceptans av domstolens jurisdiktion. ICC får sin jurisdiktion genom två alternativa principer: territorialitetsprincipen (art. 12.2 a) eller den aktiva nationalitetsprincipen (art. 12.2 b). Detta betyder att brottet i fråga antingen måste vara begånget på ett territorium som tillhör en stadgepart eller av en medborgare som tillhör en stadgepart. Det finns också en möjlighet att ett land tillfälligt accepterar ICC:s jurisdiktion.

• Komplementaritetsprincipen (art. 17). Det är endast om ett land saknar vilja eller förmåga att väcka åtal som ICC träder in.

De brott som ICC bestraffar är folkmord (art. 6), brott mot mänskligheten (art. 7) och krigsbrott (art. 8). Även aggressionsbrottet skall i framtiden falla under domstolens jurisdiktion men saknar i nuläget en klar definition. De grupper som räknas som en ”skyddad grupp” enligt art. 6 är de som kan hänföras till en ras, religion, nationalitet eller etnicitet. Begreppet ”vidsträckt eller systematiskt angrepp” i art. 7 har i praxis tolkats snävt och innefattar endast de angrepp som utgår ifrån en stats eller en organisations policy. Krigsbrott enligt art. 8 omfattar enbart svåra överträdelser i internationella konflikter.

Återgivet av Johanna van Rooij, ICC-gruppen inom Amnestys juristgrupp