Seminarium om folkmordet i Rwanda
Publicerad: 1 januari 2015

Den 4 december 2014 anordnade gruppen för internationella straffrättsliga frågor seminariet "Folkmordet i Rwanda - det rättsliga efterspelet" på Bibliotek Plattan i Kulturhuset i Stockholm.

Panelen bestod av Marika Griehsel (journalist/dokumentärfilmare och SVT:s  Afrikakorrespondent under hela 90-talet), Lennart Aspegren (juris hedersdoktor och domare vid Internationella brottmålstribunalen för Rwanda) och Magnus Elving (kammaråklagare som ledde den svenska förundersökningen om folkmordsbrott i Rwanda). Ulf B Andersson (redaktör Amnesty Press) var moderator. Deltagarna delade inlevelsefullt med sig av sina - olika och lika - erfarenheter från folkmordet i Rwanda.

Man måste backa för att förstå hur det kunde hända, inledde Marika och berättade om hutumajoritetens våldsamma maktövertagande efter självständigheten som drev tutsierna på flykt och om inbördeskriget som följde mellan den tutsidominerade rebellgruppen RPF (Rwandas patriotiska front) och huturegimen. Marika reste till Rwanda i juni 1994 när RPF, efter 100 dagars blodbad, hade besegrat regeringsstyrkorna. Hon möttes av hemska bilder som vittnade om det sexuella våld mot män kvinnor och barn som var så utbrett under folkmordet. "Men det är först efter 10 år som man pratar om just våldtäkterna" anmärkte Marika och syftade på när det fastslogs av Rwanda-tribunalen och sedermera också systerdomstolen för kriget i forna Jugoslavien, att våldtäkt också är ett s.k. brott mot mänskligheten och att man kan begå folkmord genom våldtäkt. 

Att folkmordet i Rwanda var ett stort misslyckande för FN och dess medlemsstater, fördes på tal av de olika paneldeltagarna. "Man ville först inte tro på att det var så allvarligt, sedan var det andra regionala intressen som gjorde att man agerade så långsamt" sade Marika. Efter folkmordet försökte man därför lägga fram olika mekanismer inom FN för att hindra att folkmord skulle hända igen, och för att man skulle kunna upptäcka det i ett tidigare skede, bl.a. infördes principen R2P (Responsibility to Protect) och ICC. Rwandatribunalen inrättades för att ställa inför rätta själva arkitekterna till folkmordet och Lennart Aspegren blev vald att sitta som domare. Konventionen mot folkmord, som gäller och är bindande för FN:s stater sedan 1948, hade i tillämpats på 50 år och det var nödvändigt att bygga ut den, berättade Lennart. Det första målet som togs upp av domstolen, mot Jean-Paul Akayesu, var så dåligt organiserat att det tog ett år att genomföra. Till slut fälldes han för folkmord till livstidsfängelse på en rad punkter, men friades på några.  

Magnus Elwing berättade också om de hemskheter han fått beskrivit för sig i Rwanda under den tid han ledde den svenska utredningen mot Stanislas Mbaneande, som slutligen i somras fick livstid fängelse fastställt av Svea hovrätt. Magnus berättade att de hade ett mycket bra samarbete med rwandiska myndigheter som gav dem full frihet att utreda, tillät att svenska regler användes både under förundersökningen och under rättegången samt sörjde för att hitta de över hundra personer som hördes under utredningen. Att utreda brott av stor skala som begåtts utomlands, såsom folkmord, är faktiskt inte helt olikt från att utreda brott som begåtts i Sverige berättade Magnus. Den största svårigheten var att ta till sig det ofattbara - vad det innebär för en människa att bli överfallen, få sitt hem utplånat, se anhöriga och grannar plågas, barn och föräldrar dödas. "Det var så svårt att ställa frågorna under rättegången - vi visste ju vad svaren skulle bli".

Marika, som efter Rwanda bevakat den fortsätta händelseutvecklingen i regionen och framförallt i Demokratiska republiken Kongo, berättar om hur konflikten (som har sin grund i olika miliser, regeringsstyrkor, tutsier och hutuer) ännu hålls vid liv i östra Kongo p.g.a. de naturtillgångar som finns där. Även i Rwanda är det, trots att det är en demokrati med allmänna val, en mycket osäker situation  då oppositionen inte kan verka fritt.  Det pratas inte öppet om hutuer och tutsier (till följd av diskrimineringslagstiftningen får man inte fråga om någon är hutu eller tutsi) men den tutsiledda regimen är rädda för att släppa in oppositionella och ha en öppen debatt. Magnus Elfwing var dock försiktigt framåtblickande och menade att Kagame-regeringen haft en stor utmaning att förebygga nytt folkmord, och trots att Rwanda inte är ett rättssamhälle fullt ut (exempelvis finns anklagelser mot underrättelsetjänster om överträdelser av mänskliga rättigheter och kritiken som kan riktas mot Gaccaca-rättegångarna) har landet ändå lyckats bra.

Vad gäller svenska framsteg i detta hänseende lyfte Lennart Aspegren förutom den första svenska folkmordsdomen bl.a. fram den nya lagen om straff för folkmord, brott mot mänskliga rättigheter och krigsförbrytelser som blev färdig i somras efter många år. Sverige kan dock kritiseras, menade Aspegren för bristen av ett särskilt lagrum som stadgar straff för tortyr, något som även Amnesty engagerat sig för.

Även om det är nödvändigt för att förstå vad som hände i Rwanda att sätta in händelserna i ett juridiskt sammanhang och ställa inför rätta de skyldiga, diskuterade också alla paneldeltagare vikten av att sätta in folkmordet i ett djupare sammanhang. Nämligen som ett exempel på hur det kan gå om det går riktigt snett - om rasismen får frodas som den gjorde i Rwanda från hutuernas kupp på 70-talet till folkmordet 1994. Det är viktigt att förstå hatets mekanismer och inte bara se det som något "där borta" på en avlägsen plats, menade Marika. Hutuer och tutsier hatade inte varandra från början, de levde sida vid sida. Men med hjälp av hårdnackad propaganda via bl.a. media tillsammans med en  lång historia av förtryck, kan folk uppviglas. "Vi får inte glömma - genom liknande rättegångar över allt i världen kan vi visa på det här och lära av andras misstag", instämde Magnus.

Antecknat av Lisa Hjalmarsson